Varumärke STACKER hävt då sökanden vetat om liknande varumärke

Tingsrätten hävde varumärke nr. 384428 STACKER i Sverige då domstolen ansåg att sökanden haft vetskap om att varumärket STACKER 2 redan användes av det amerikanska bolaget N.V.E. Inc.

Varumärke STACKER 2 registrerades av bolaget N.V.E. Inc. i USA den 26 augusti 1997 i klass 5 för näringstillskott och dietiska preparat.

Varumärkesansökan för varumärke STACKER inlämnades i Sverige den 20 april 2006 och registrerades den 27 oktober samma år för bland annat näringspreparat i klass 5.

I domstolen konstaterades att förväxlingsbarhet förelåg mellan varumärke STACKER och varumärke STACKER 2 då varumärkena liknade varandra (märkeslikhet) och var skyddade för liknande varor (varuslagslikhet).

Tvistefrågan i målet var alltså huruvida part som lämnat in den svenska varumärkesansökan för varumärke STACKER haft vetskap om att N.V.E. Inc. vid tidpunkten för ansökan använde sitt varumärke STACKER 2.

Tingsrätten fann att vetskap förelåg. Bland annat grundade domstolen sitt beslut på att produkter under varumärke STACKER 2 vid tiden för ansökan om registrering av det svenska varumärket marknadsfördes och såldes i USA och i 12-14 länder i Europa. Marknadsföringen och försäljningen av produkterna hade också skett i stor omfattning på internet. Varumärke STACKER 2 var också vid tiden för ansökan om registrering av det svenska varumärket väl känt bland personer som köpte och använde sport-och bantningsprodukter. Dessutom hade Jonas Helwig vid tiden för ansökan om registrering av det svenska varumärket, enligt vad han själv uppgett, själv bedrivit handel med näringspreparat under en tid om cirka fem år.

Tingsrätten fann därmed att bolaget som ansökte om varumärke STACKER, där Jonas Helwig var delägare, kände till att näringspreparat under varumärke STACKER 2 marknadsfördes på den svenska och internationella marknaden och även via internet vid tiden för ansökan om registrering av det svenska varumärket STACKER.

Tingsrätten hävde därmed det svenska varumärket STACKER.

Källa: Stockholms Tingsrätt dom nr. T 6095-09.